Nik Bärtsch

Improviserat solopiano utgivet på ECM – då är det svårt att låta bli att tänka på Keith Jarrett och hans banbrytande inspelningar. Och visst kan schweiziske pianisten Nik Bärtsch enstaka stunder påminna om Jarrett men annars är han en helt annan sorts musiker. Bärtsch kallar sina stycken ”moduler” som han numrerar. De ska inte ses som färdiga kompositioner utan mer som ett slags mallar som kan liknas vid ”grundövningar i kampsport som kan anpassas till alla möjliga situationer.” 

Bärtsch improviserar alltså, men inom stränga ramar. Han använder sig av rytmik och variationer i anslaget för skapa musikaliska pulser. Tanken snuddar vid minimalister som Terry Riley och Steve Reich, men Bärtsch spelar de rytmiska vävarna mer som en jazzpianist även om den oerhörda precisionen avslöjar att han är klassiskt skolad. När det är som bäst och tätast tycks musiken anta nästan taktila former, som om man kunde röra dessa tonflöden med handen. Samtidigt återkommer överraskningsmomenten, man vet aldrig riktigt vart allt ska ta vägen. Nik Bärtsch skapar förunderligt vacker musik, svår att värja sig emot.