Skivrecension

The whale
Isländsk jazz Lira Gillar

Stína Ágústsdóttir Trio

The whale

Skivbolag: Smekkleysa
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 28 maj 2021

Alltid lika spännande när isländska skivbolaget Smekkleysa (Smaklösa) är i farten. Bolaget startades i postpunkens kölvatten av Björks kompisar i kretsen kring banden Kukl och The Sugarcubes och författaren Sjón. Stína Águstsdóttir Trio lever upp till förväntan, även om det här är mer konventionell musik än man kanske kunde vänta sig från avantgarde-busarna kring Smekkleysa.

Numera Stockholmsbaserade Stína Ágústsdóttir sjunger säkert men med känsla. (Hennes svenska mormor var operasångerska.) Den likaså Stockholmsbosatta Anna Gréta Sigurðardóttir (som jobbat en hel del med Max Schultz och Norrbotten Big Band) sitter på pianopallen som efterhand förvandlas till en OS-pall. En medalj är hon förtjänt av! Och så har vi den Island trogne Mikael Máni Ásmundsson, en jökull på elgitarr.

Skivan rymmer lyriska, blåtonade, snygga ballader med svärta och tillräckligt vassa konturer för att sticka ut i mängden. Och då menar jag inte bara i mängden isländsk jazz. I titelspåret The whale sjunger Stína Águstsdóttir ”I hate you, I hate you / But it’s love …” så övertygande att man baxnar.

Musiken har ett konstnärligt raster som aldrig skymmer de underliggande mönstren och motiven, av ett levt liv, av upplevda erfarenheter, av mångsidig musikalitet som förmår hålla det på en kommunikativ nivå. Att de lyckas gjuta nytt liv i Joni Mitchells eviga Both sides now är en bedrift det med. De sex spåren är inspelade i Reykjavik, med en ljudbild så kristallklar att det känns som att man befinner sig i samma rum som trion.

Skivan har välförtjänt fått två nomineringar på Íslensku tónlistarverðlaunin, eller The Icelandic Music Awards som det heter på jazzens språk. Sa jag medalj? Ja, det borde bli medalj. För musiken på The whale, den är allt annat än valhänt.


Fler recensioner

Annonser