Linda Fredriksson

Finska saxofonisten Linda Fredriksson har spelat i åtskilliga band (Mopo, Superposition, Ricky-Tick Big Band) innan det nu är dags för solodebut i eget namn. Juniper innehåller återhållet lågintensiv musik, närmast introspektiv. 

Arbetet med låtarna har pågått i många år, medelst gitarr, klaviaturer och sång, innan de slutligen presenterats för de andra musikerna. Linda Fredriksson trakterar alt- och barytonsaxofoner, basklarinett, gitarr, piano och synt på inspelningarna, som förmedlar en intim och avskalad känsla. Jag förmodar att Fredriksson och hennes medproducent Minna Koivisto hållit skivans slutversioner demoskisserna trogna. 

Linda Fredrikssons stora influens vid arbetet med den här musiken har varit Sufjan Stevens album Carrie and Lowell från 2017, även om instrumenteringen skiljer sig åt. Andra referenspunkter för Juniper kan vara Eric Dolphy, Susanne Sundfør eller varför inte Andy Sheppards skivor för ECM. Det är någonstans i de musikaliska trakter Juniper verkar. En plats där jazz blir något mer, något odefinierbart. Vackra stämningar och sordin. Fältinspelningar av regn varvas med klaviaturer och syntar från Tuomo Prättälä (Ilmiliekki Quartet) och Minna Koivisto, och så dyker svenske stumfilmsfantomen Matti Bye upp med sitt piano på Nana. En sliten gitarr som överlevt en bilolycka skänker karaktär till Pineapple song. 

Superposition-kompisarna Olavi Louhivuori på trummor och Mikael Saastamoinen på kontrabas (och effekter) ställer sig aldrig i vägen för låtarna, som stundtals drar iväg mot mer komplexa ljudvävar.