Emile Parisien

På Emile Parisiens nya skiva möter vi en nykomponerad sextett, som också ger ett vackert exempel på den transatlantiska förbindelsen i jazzen: tre amerikaner och tre européer. 

Även musiken föds i den gemensamma tillhörigheten där bluesen och den coola jazzen ingår i fruktbar symbios med den europeiska konstmusikens avantgarde.

På många sätt är Louise, som fått namn efter Louise Bourgeois vars spindelliknande skulpturer gett Parisien en associativ utgångspunkt för musiken, en triumf för den kollektiva improvisationen. 

Samspelet mellan Parisiens känsligt svävande sopransax och Theo Crokers ömsom eteriska, ömsom starkt rotförankrade trumpet är klockrent. Och om uttrycket riskerar att bli alltför svävande, ordet dyker gärna upp när jag hör Parisiens skivor, rycker Manu Codija in med ett bluesbaserat gitarrsolo som brötar i korsdraget mellan småbandsswing och fri form, innan pianisten Roberto Negro återför musiken till dess europeiska associationer. Musiken föds i det spänningsalstrande samförståndet mellan traditionerna.