
Tülay German & François Rabbath
Hommage to Nazim Hikmet
Skivbolag: Arion/ZehraFormat: CD/DL
Recenserad av: PM Jönsson
Publicerad: 20 maj 2022
Musiken är allvarlig och samtidigt självklar. Ett stråk av vemod svävar fram i såväl sången som soundet. Scener från större delen av 1900-talet finns i musiken, inte bara Turkiets komplexa historia utan bilder från Sovjetunionen och det kosmopolitiska Paris.
Den franska huvudstaden eftersom det var där sångerskan Tülay German, eller Toulaï, som hon kallades i Frankrike, slog igenom en bit in på 1960-talet. Det var även där som basisten François Rabbath – född i Aleppo, Syrien – gjorde sig ett namn, ungefär under samma tid. Den turkiske författaren Nazim Hikmet (1902-1963), vars texter Tülay German & François Rabbath tonsatte och tolkade, levde i Sovjetunionen, som vänsterintellektuell, politisk flykting. Ett barn av sin tid; han var en turkisk Garcia Lorca eller Pablo Neruda. Både romantiker och modernist.
De två skivorna, som släpps separat, kom ursprungligen ut i början av 1980-talet och borde hitta en publik även i dag. François Rabbaths sparsmakade arrangemang (han växlar mellan kontrabas och saz) har något tidlöst över sig, likaså Tülay Germans sång, tänk ett möte mellan Nick Drake och den i dag mer välkända turkiska sångerskan Selda. En del inspelningar jag hört med manliga turkiska musiker som verkar i samma ashik-tradition (trubadurer, både sångare och poeter) tar i på ett annat sätt, skriker med hela kroppen. Tülay German är den totala motsatsen. Rösten är djup och långsam. Evig.








