Lymland

Att musik sägs vara filmisk när den är av minimalistisk och svävande karaktär kan vara att förenkla en viss musikalisk estetik. Men i detta fall är det förmodligen befogat. Bilder av svensk avfolkningsbygd frammanas bakom mina ögon: Cykelturer på sliten asfalt i Mellansverige, eller en stunds vila utanför mataffären i en småstad. Ödsliga föreningshus, med tillhörande upprätt piano som står för den melankoliska klangen. 

Musiken på Drömfångar är ofta uppbyggd med repetitiva gitarr- och pianoslingor som en framträdande fond (spelade av Sonja Perander och Jerker Kaj – Lymlands huvudkaraktärer). Däröver finns syntar och en trumpet som spelar vilsamma ackord och melodier. Det är avskalat, enkelt och meditativt; men samtidigt intrikat. Synt och Moog spelas av Erik Sunding respektive Albin Johansson, medan trumpeten hanteras av Jens Nordin. 

Musiken har en genuin enkelhet över sig, samt en behaglig knarrighet i framförande och ljud. Det är en vacker vemodskänsla som är lätt att tycka om. Kanske skulle det låta så här om Philip Glass och Brian Eno var uppväxta på den svenska landsbygden och gjorde instrumentalpop tillsammans. 

Drömfångar är vilsam musik. Det är riktigt bra. Till och med lysande i sin modesta form!