Skivrecension

The sixth decade – from Paris to Paris
Another Art Ensemble of Chicago

Art Ensemble of Chicago

The sixth decade – from Paris to Paris

Skivbolag: RogueArt
Format: CD/LP/DL
Recenserad av: Leif Carlsson
Publicerad: 24 feb 2023

Det ursprungliga Art Ensemble of Chicago (AEOC) med först fyra, sedan fem medlemmar, var som bäst live, tätt eller löst svängande, avantgardiska, sardoniska, humorfyllda, teatraliska och spänningsskapande. 1969 for de till Paris på en inbjudan, det var glest mellan arbetstillfällena i USA. De stannade i tre år, gav konserter och spelade in åtminstone tolv skivor. 

2020 är gruppen på sätt och vis tillbaka i Paris med denna liveinspelning, men bara två ursprungsmedlemmar är kvar i livet, träblåsaren och kompositören Roscoe Mitchell och trumslagaren och slagverkaren Famoudou Don Moye. De driver gruppen vidare med nya medlemmar. 

Till denna jubileumskonsert har antalet musiker växt till tjugo. Poeten/spoken word-artisten Moor Mother, en sopran- och en bassångare, fiol, altfiol och cello, trumpet/flygelhorn, trombon/tuba och flöjt, piano, tre basfioler och fyra slagverkare utöver Moye. Musikerna är fantastiska, många har arbetat med Mitchell och Moye förut.

Detta är såklart något annat än den ursprungliga kvintetten, men en hel del av den inledande beskrivningen ovan av musiken känns igen, fast med alla stråkinstrument och de skolade sångarna i gruppen tar de också in mer nutida och klassiska klanger i mixen. Man kan säga att de breddat sig, men också att anrättningen är mer varsamt kryddad och ordningsam. Till stora delar är detta en minneskonsert, men det finns naturligtvis nya element efter all tid som passerat, och Roscoe Mitchells inflytande från hans aktiviteter utanför AEOC hörs också. 

Leola inleder med mäktigt statuariskt spel, piano och trumpet kommer in för en kort stund, poesi, och slutligen övergår stycket i mer konventionell konstsång. New coming är mycket medryckande, Bulawayo korokokoko glädjefylld, We are on the edge har driv, hetta och engagemang, Variations and sketches from the bamboo terrace skulle kunna vara från operan Porgy and Bess. Inget ont om Gershwin. I avslutande Improvisation 2 kommer den ursprungliga gruppens kännetecken fram bäst, de skolade rösterna får en friare roll och genrerna blandas, även om svänget på slutet är en smula försiktigt.     

De sjutton musikstyckena på två skivor är rätt koncentrerade (100 minuter speltid), musiken tonas ibland och inte mycket applåder hörs. Hur hårt konserten är redigerad framgår inte. Musiken böljar inte som den gjorde förr, den kunde liksom glida fram lite avvaktande innan koncentrationen tog fart igen. Här är styrningen tydlig, eller så är tankepauserna bortklippta. Musikerna spelar oklanderligt och här finns ett slags klanglig renhet och stramhet i framförandet. Jag saknar intensiteten från förr, när musiken var som livet. Det är Moor Mother som har lite skit under naglarna, och som mest kopplar till nuet. Another Art Ensemble of Chicago borde de kanske heta.


Fler recensioner

Annonser