Emil Brandqvist

Trummisen, kompositören, arrangören och läraren Emil Brandqvist föddes 1981 i Harplinge, strax norr om Halmstad, men har slagit ned bopålarna i Göteborg. Förutom musik till kort- och långfilmer, dokumentärer och rena reklamuppdrag har han på senare tid även firat oväntade strömningsframgångar med sin musik. Förra albumet, Layers of life, nådde till och med andraplatsen på den tyska jazzlistan.

På den skivan spelade han med sina samspelta trio-trotjänare Tuomas Turunen på piano och Max Thornberg på bas. Återkommande samarbetspartnern Sjöströmska String Quartet medverkade ”med stråkar som ytterligare förtydligar men också beslöjar”, som jag skrev i min Lira-recension för blott lite mer än ett år sedan.

Den här gången går Emil Brandqvist ut helt i eget namn, utan sin väl invanda trio. I deras ställe har han noggrant valt andra passande medmusiker från den svenska musikscenen, som Joona Toivanen, Franska Trions Viktor Turegård och Isildurs Bane-bekanta Fredrik ”Gicken” Johansson. Brandqvist själv spelar trummor, percussion, piano och Fender Rhodes på skivan, men på fem av dessa elva egenkomponerade alster spelar han inget alls. Ljudrummet befolkas i övrigt av den fantasifulla blandningen lap steel guitar, tramporgel, basklarinett, fiol och nyckelharpa.

Interludes har en övergripande känsla av klassisk kammarmusik, nordiskt folkmusikaliska klanger och meditativa arrangemang för lyssnaren att vila i. Det är lättlyssnat och har potentialen att nå en stor skara lyssnare. Nio av de elva spåren har tidigare funnits släppta digitalt under namnet Three songs part 1–3.

Interludes har också en stark prägel av familjeträff. Vi kan höra brodern Martin Brandqvist på flöjt, klarinett, basklarinett och saxofon. Skivomslaget är gjort av en annan bror: Jakob Brandqvist. Pappa Håkan Brandqvist spelar orgel på avslutande Honeysuckle, medan frun Nina Ewald bidrar med sin eteriska stämma på tre spår.

Allt är inspelat av Åke Linton, som ju en gång var Esbjörn Svensson Trios fjärde hjul. Hans Olsson har mastrat Interludes i Svenska Grammofonstudion i Göteborg och det klingar kristallklart om musiken. Falling crystals, som en tidigare Brandqvist-skiva heter.

Max Richter-minnande låten Lilac är i skrivande stund på väg att nå fem miljoner streams på Spotify, så nog behöver mänskligheten Emil Brandqvists rogivande musik alltid.