Alexander Ivarsson Max Agnas Arvid Jullander Jonas Bäckman

Alexander Ivarsson är alltför blygsam, alternativt för snäll. Synergi, hans skivdebut i eget namn, har inte blivit ett soloalbum utan här spelar Alexander Ivarssons kvartett. Eller till och med Max Agnas kvartett. Pianisten Agnas är flink, personlig och innovativ, så det är inte det. Men åtminstone för mig uppstår ett problem. Synergi blir en gruppskiva, så stort utrymme överlåts åt övriga musiker, också Arvid Jullander (bas) och Jonas Bäckman (trummor), att huvudpersonen ibland försvinner. Och det är ju hans sång och framför allt klarinettspel jag vill höra, just nu och här. 

Två egna kompositioner, Tired och Hold me, av Ivarsson. Resten är mer eller mindre kända standardmelodier, till exempel Smile, Get happy, Night and day och Cherokee. Alexander Ivarsson både sjunger alltså och spelar klarinett. Hans lite kantiga, sträva röst söker sig in i toner och ord, försöker hitta en kombination av balans och kontrast mellan melodier och rytmer. Det tog några lyssningar innan rösten nådde mig. Som sångare prövar och söker han sig framåt, fortfarande på väg.   

Klarinettspelet är något annat och mer. Också som klarinettist söker han efter toner och ljud, letar sitt eget uttryck. Men klarinettisten Ivarsson har kommit mycket längre. Hans klarinett kan låta som en flöjt, ett munspel eller en liten skalmeja. Han spelar med både kroppen och munstycket, svårt att höra vilket material som klarinetten tillverkats av. Tonerna är inte spetsiga knivseggar men ofta som mjuka bomullstussar.

Gå in på spåren fem, sex och sju. Basisten Jullander börjar spela en basintroduktion till Night and day och pekar ut riktningen. Efter en och halv minut av samma låt men i nästa spår tillkommer pianisten Agnas och trummisen Bäckman. De bygger vidare på den musikaliska grunden, spelar först lite försiktigt men så allt mer och mer rytmiskt. Därefter släpps klarinettisten Ivarsson in för att spela både rytmiskt och melodiskt. I följande spår, när Night and day byts mot Cherokee, gungar musiken än mer jazzigt och klarinetten spelar alltmer fritt och lekfullt. 

Bästa sångspåret är Hold me. Här fylls tonerna och orden med innerlighet, längtan och kärlek. Alexander Ivarssons lite sträva röst blir riktigt vacker.