Mikael Máni
Guitar poetry
Skivbolag: Act/NaxosFormat: CD/DL
Recenserad av: Tony Ernst
Publicerad: 31 maj 2024
Tredje albumet för den isländske gitarristen Mikael Máni som ännu inte fyllt trettio. Där de två tidigare – 2019 års Bobby (en sorts konceptalbum om schackgeniet Bobby Fisher) och 2021 års Nostalgia machine (beskrivet som ”jarm”: en mix av jazz, rock och impressionism) –bestod av en trio respektive en kvintett så är nu Máni ensam i inspelningsstudion.
Soloplattor är inte det allra enklaste att ge sig på. Det är svårt att hålla intensiteten och intresset uppe. Mikael Máni försöker sig på projektet med en blandning av skir jazzpoesi och lite mer direkta singer-songwriter-melodier. Ingen av de elva låtarna är längre än fyra minuter, och det är luftigt och öppet i produktionen.
Bäst blir det i de låtar som har ett mer melankoliskt anslag, där kan man anamma det isländska kynnet och Mánis kärlek till Joni Mitchell. Ska jag likna honom vid någon annan av jazzhistoriens gitarrister så får man tänka sig en rät linje där han ligger närmst intill Jim Hall och Pat Metheny.







