Grégoire Maret & Romain Collin

Den store Ennio Morricone räknas som den kanske störste filmmusikskaparen genom tiderna. Han vann två Oscars-statyetter, tre Golden Globes, tre Grammy Awards och fick Polarpriset 2010. Det hann bli fler än fyrahundra filmsoundtrack innan han dog 2020, 91 år gammal. 

Få känner dock till att Morricone började som jazztrumpetare och att han under femton år på 1960- och 70-talet var med i den italienska frijazzensemblen Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza. 

Under det outplånliga förnamnet ”Ennio” har nu den schweiziske munspelaren Grégoire Maret och den franske pianisten Romain Collin spelat in ett album till maestron från Trastevere i centrala Rom. Är det jazz? En svår fråga. Det är skira och sobra tolkningar av Morricones allra mest kända inspelningar. Vi får For a few dollars more, The good, the bad and the ugly och Once upon a time in the west. Det är ofta vackert, men lika ofta bara halvtråkigt. 

Munspel i jazz är inte så vanligt. Jag känner egentligen bara till Toots Thielemans och Howard Levy som gjort sig namn inom genren. Grégoire Maret är fenomenal på sitt instrument, men det känns ändå lite avigt att höra munspelet som den bärande idén under ett helt album. Man tröttnar lite efter ett tag. Då är ändå bandet bakom Maret riktigt vasst, med Marvin Sewells gitarr som främsta komponent.

Jag gillade verkligen Maret och Collins senaste album, den finstämda och sensibla Americana, som också mycket rättvist Grammy-nominerades. Där stämde soundet och de sparsmakade musikaliska konversationerna med de vida vidderna i landskapet som hommagen skulle inringa. Det här blir tyvärr en alldeles för tam hyllning till Ennio Morricone.