Joe Webb

Spela låten 28-50 och säg mig sedan att du inte tror att det är en sextio sjuttio år gammal jazzplatta. Lyssna sedan på titelspåret och försök övertyga mig om att du är säker på att det är inspelat för blott ett år sedan.

I och för sig är den senare låten aningen mer sökande och lös i konturerna än den förstnämnda, men ändå. Britten Joe Webb – född i Wales, bosatt i London – är en jazzpianist, improvisatör och Art Tatum-fantast som på sitt debutalbum visar att ung är äldst. För i grunden till hans jazz ligger det traditionstyngda i musikgenren. Ett exempel är versionen av Fats Wallers gamla Squeeze me, mot slutet av skivan.

Vad Webb gör är att ladda musiken medelst sin redan väl utvecklade teknik och sitt sinnelag för att tänja om än så bara en smula på gränserna. Medlemmarna i Webbs trio är högst medskyldiga i detta varsamma förnyande av vedertagna idiom. Jazz, liksom.

Tidigare spelade Webb med rytmsektionen från gruppen Empirical. Numera är det kontrabasisten Will Sach och trummisen Sam Jesson vi hör. Av Joe Webbs så omtalade fäbless för brittisk indiepop från 1990-talet märker vi inte mycket alls, förutom att handstilen som skivtiteln är skriven med är inspirerad av Oasis skivomslag till Definitely maybe. Inte för att det är det minsta likt, det ser mer ut som något du klottrar ner med ljuset släckt.

Joe Webb medverkar även på jazzsångerskan Zara McFarlanes aktuella album, som fick en positiv recension i förra numret av Lira. Hon sällar sig till Jools Holland, Jamie Cullum och Gilles Peterson i fanskaran. De är inte helt ute och cyklar. Åtminstone inte på en gammal höghjuling, eller penny-farthing som britterna kallar det.