Lars Jansson

Elva standardlåtar, från I can’t get started till Prelude to a kiss via Solar och Con Alma, framförda utan stora åthävor och gester av det melodiska snillet och trioexperten Lars Jansson med Christian Spering på bas och den för mig tidigare okände Zoltan Czörsz på trummor.

Det är en utmärkt samling okonstlade tolkningar av de här tidlösa kompositionerna, med ett känsligt samspel mellan de tre och med Janssons melodi- och harmoniintelligens som främsta glädjekälla.

Också Sperings kraftfulla och sjungande bas måste nämnas.

Tonläget påminner om det från Janssons mycket fina duoplatta med gitarristen Erik Söderlind (What the moment brings, 2024) där de två delat på komponerandet.

Med standardlåtar är det som om Lars Jansson flyger lite friare, ännu lite mer lustfyllt – det är inte en kvalitetsjämförelse, mer en notering på lustometern.

En fenomenal musikant är han hursomhelst. Senast jag hörde honom spelade han med Vargöns storband. Det svängde fint. Men när han solo gav publiken två av sina pärlor, Hope och Hilda smiles, var det knäpptyst och närmast andaktsfullt i lokalen.