Christer Bothén 3

L’invisible består av två ungefär lika långa ljudsjok, sammanlagt trettiosju minuter. En färd där Christer Bothén går främst och letar sig fram genom ett orört landskap, eller kanske en tillvaro, som han sätter i rörelse med sin basklarinett eller med strängarna i ett piano. Nyfikenhet och förundran, ett ständigt sökande. Ibland kan man ana en viss brådska, han är liksom Bob Dylan född 1941. 

Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på kontrabas och Kjell Nordeson på vibrafon (mest) och trummor, vidgar klangpaletten. Basfiolen trampar tryggt, lugn och stabil, vibrafonen glimmar himmelskt, den expanderar åt alla håll och kontrabasen famnar någonting mera jordnära. Basklarinetten både ristar skarpa konturer och frilägger mjuka rörelser i musiken via en egensinnig melodik. Rytmer från Bothéns studier i Afrika letar sig också in. 

Efter knappt halva L’invisible partie 2 sätter ett rostigt ståltrådsstaket (kan man föreställa sig) plötsligt stopp och Nordeson får ta till trummorna för att ta loss trion. Landskapet framför är ännu okänt, men ingen tvekar att fortsätta. Musiken utstrålar enkelhet, envishet och värme.