Andorra

Helt plötsligt kommer låten 1983 … (A merman I should turn to be) av Jimi Hendrix upp i huvudet när jag lyssnar på Andorras senaste album. ”Nu har det väl ändå blivit fel i jämförelse-kopplingarna”, tänker jag. Eller? Det är så klart skillnad mellan Andorra och nämnda Hendrix-låt, men det finns en”flygig” och flummigt drömsk ljudbild som liknar Hendrix 1983 …

Andorra bygger mycket av sin musik på ett format som består av klanger från förr, men som blandas upp med det moderna, och där sentimentala och vemodiga melodier stöps samman i härliga groove (eller i små ljuva och långsamma klanglandskap). Allt detta i den jazziga ådran. 

Ljudbilden blir med detta öppen, luftig och varm. En blandning mellan det urbana och landsbygd; mellan 1960- och 70-talens fusionaktiga jazz och modern dito (tillika ett kryddmått av den spirituella jazzen).

Detta hybridskapande är en av Andorras storheter generellt, och på III specifikt. De har en tidlöshet inbyggd i sig. Likt en hörnsten. Andorras musik blir en ickelinjär tidsresa mellan då och nu; mellan urbanitet och landsbygd just; mellan lekfullhet och det sentimentala.

Detta nya album från denna danska kvintett frammanar också en känsla av chosefri elegans. Exempelvis i låtarna Lyleland och Three tree. Den tidigare (tillägnad pianisten Lyle Mays) innehåller både vemod och lätta fusiontendenser. Den senare har ett lågmält groove, och en melodi som repeteras på ett härligt sätt – samt välbalanserade keyboardsvulstigheter. Och, de båda låtarnas melodier är så gott som tvillingar. Återbruk på snygg nivå!

Vågar jag säga att III är den urbana allmogens elegans i retroförpackning? I vilket fall som helst: en underbar skiva.