Wolfgang Pérez

Jag lyssnar och lyssnar. Jag försöker och försöker. Det kan naturligtvis vara mig det är fel på men nej, det här vet jag faktiskt inte vad jag ska ha det till. Jag kan inte, för mitt liv, begripa när jag ska spela den här skivan för att den ska kännas rolig eller ens relevant.

Men, vi tar det från början. Tysk-spanjoren Wolfgang Pérez har spenderat arton månader i Rio och har där – naturligtvis – marinerats i Música Popular Brasileira. Resultatet av sagda marinad är Pérez tredje album, enligt programförklaringen, en experimentell genreblandning född ur Rios ”ljud och rytm”, en ”ömsint och mild, skrovlig och oroande, glädjefull hyllning av livet i all dess komplexitet”.

Ja, ni fattar. Det här är allt och inget, med en lätt betoning på ”inget”. Det är oerhört snyggt, smart och oklanderligt producerat och arrangerat. Och det är just en osalig blandning av genrer. Lite bossa, lite pop, lite experimentellt. Sång på väsande portugisiska, flöjter, atonala toner, udda rytmer, elektroniskt skrapande, drone-blås och lite skräckfilmssoundtrack-feeling. 

Och tyvärr är det alldeles för tillkrånglat. Allt som oftast får man en känsla av att det rör sig om framjammade improvisationer som bångstyrigt tvingats in i hyfsat konventionella låtmallar. Alltför smart för att beröra. För att studera och dissekera, javisst. För att lägga pannan i djupa veck, absolut. För att peka på detaljer och imponeras av snygga arrangemang och musikhögskoletokiga vägval. Men inte för att njuta och digga.