Anna Einarsson

Placera i en genre, om du kan. Anna Einarssons sångkompositioner till albumet Necessities innehåller så mycket: jazz-, musikal- och annan teatersång, populär- och även konstmusikalisk sång, också några influenser från brittisk folksång och lite bossa nova, tror jag. 

Inte olika genrer i olika sånger utan musikformerna samsas och blandas i varje sång. Melodiskt utan att det blir melodier som i låtar att ta till sig direkt och sjunga med i – utom i enstaka fall, till exempel popjazziga Magic och jazzballaden Tomorrow. Inför recensionsskrivandet har jag redan lyssnat cirka tio gånger men nära nog alla spår behöver jag lyssna på många gånger till och varje gång lär jag höra något nytt.

”All songs and arrangements by Anna Einarsson” anges i omslaget. Att hon gjort sångerna förstår jag men hur arrangerades musiken, hur mycket har hon lagt sig i och bestämt – alltså över musikerna, hur kvartetten med Joakim Milder, tenorsaxofon, Stefan Wingefors, piano, Christian Spering, kontrabas, och Peter Danemo, trummor, skulle ackompanjera och spela. Ja, medspela? 

Det är vad de gör: medspelar. De spelar in stämningar, i vissa spår, och ur stämningarna, i andra. De kompar på bästa sätt. Så nära och lyhört att det måste ha varit bestämt, lika med arrangerat, i förväg. Väl? Ibland kan Wingefors piano- eller Milders saxofontoner följa rösten, nästan som i duetter. Spering har nog svårast att låta bli jazzen och ibland får han med sig Danemos trummor, pianot och saxofonen, så att alla fyra drar iväg åt jazz. Nästan: de stannar liksom upp precis innan.

Oftast tystlåtet, många känslor men nedtonade. Einarsson sjunger, ja, det gör hon förstås, men snarare så framför hon sina sånger med klar, bestämd röst. Som i inledande Under the stars och avslutande Threshold, båda kunde jag tänka mig som teatersånger i pjäser av Brecht (här finns en närhet till Eisler och Weill, en liknande musikdramatisk förmedling).

En bild jag får i huvet: Tänk dig ett urbant gungfly, en trottoar med stenplattor men där många stenar saknas och blottar bråddjup. Anna Einarsson tar sig fram från en musikalisk sten – över livets bråda djup – till nästa sten. Så komponerar hon och framför sina sånger.