Theo Croker & Sullivan Fortner

Initialt var tanken att Theo Croker och Sullivan Fortner skulle spela in ett album med moderna jazzstandards – en skiva som hyllade den amerikanska sångbok de båda studerat så ingående och hängivet. Men projektet kändes stelt; känslan av att spela något som redan framförts tusentals gånger infann sig snabbt, varpå hela idén – och inspelningarna – lades i malpåse. Viljan att göra något tillsammans bestod dock, och snart var vännerna, som känt varandra i över tjugo år, tillbaka i studion med endast en regel: det finns inga regler.

Små, planlösa idéer utvecklades sedermera till fritt improviserade stycken, och under devisen ”just play” förvandlades dödläget till ett fjäderlätt flödande uttryck där Crokers trumpet och Fortners piano rör sig som i ett slags dans. Just växelverkan mellan instrumenten – hur de ideligen och med påtaglig respekt serverar varandra smakrika upplägg – är albumets främsta behållning. Styckena är förhållandevis korta, och klangen för det mesta behärskat tillbakalutad.

Både Croker och Fortner tenderar vanligtvis att infoga inslag av hiphop och pop i sina kompositioner, vilket gör Play till en både spännande och givande upplevelse. Här placeras nämligen de två vännerna i en mer klassisk, kammarjazzig kontext – en klädsam tillvaro där de, av allt att döma, tycks trivas väldigt väl.