Loke Risberg

Mitt första möte med den oerhört begåvade gitarristen Loke Risberg kom under det nedstängda konsertåret 2020. Stockholm Jazz Festival hade tillåtelse att ta in femtio personer på Hörsalen i Kulturhuset och jag var en av de välsignade. Risberg hade septettkväll med Malin Wättring, Agnes Darelid, Niklas Barnö och Fredrik Nordström i blåslinjen framför kompet med basisten Palle Sollinger och trumslagaren Rasmus Svensson-Blixt. Ett samtida toppband. 

Nu går han själv med första Solo-skivan. Huvuddelen av materialet kommer från hans tidigare trioplattor Vilddjuret och efterföljaren Boiler room. Återvändandet ger ett annat djup med konstaterandet att Risberg rör sig fritt och nyskapande mellan septettfrom, trioform och solo. På Solo tolkar han också en saraband av Johann Sebastian Bach, Partita for violin solo no 1 in B minor, så att man frågar sig om den är skriven för honom. Tolkningen av Alban Bergs Four pieces for clarinet and piano, Op 5: Sehr langsam är lika oväntad som den är genial.

Risberg jobbar ofta på gränsen till överton utan att använda distortion och lägger ackordtoner som orgelpunkter vilka han tar spjärn mot. Ibland låter det som om han tänker syntgitarr för vanlig elgitarr. Ibland, som i Mörka skogen, drar det åt Jimmy och Doug Raney. Oavsett överbyggnaden är Solo en oerhört rik platta. Ett möte mellan minnesbilder av Joe Pass och något av Pat Metheny, helt i Risbergs sound och händer.