Ormbunken + William Soovik Grand Finale

Två trumslående och bandledande kompositörer – Emeli Ek och William Soovik – har slagit ihop sina kvintetter och skrivit fem respektive fyra låtar vardera som kan inordnas under frijazzen. Ofta kan man se frijazzen som den abstrakta och atonala jazzens domäner. Ja, på detta album finns dessa element.

Men det är inte det som är det fria för dessa två orkestrar. Det fria här är att de tar jazzen precis dit de vill. Blandat med det abstrakta och atonala hittar vi även små trådar till tradjazz och storbandsdito. Men även starka tecken som leder mot prog- och artrock. Däri ligger det fiffiga med sammanslagningen av Ormbunken och William Soovik Grand Finale. De har en respektfull respektlöshet som är befriande. Det är spretigt, roligt, och alldeles … underbart.

Samtidigt. Det är seriositet ända ut i fingerspetsarna. Exempelvis kan vi höra hur det läggs fram rytmer och blåser vindar som om de vore en jazzens Univers Zero eller King Crimson. Exempelvis i låten Orange vind (skriven av Emeli Ek). Där ligger en stram och emellanåt lite skev rytm som en fond för gitarrer och blås att framföra harmonier som får det att strama i papillerna (belgisk kammarrock någon?).

Albumet är en uppsluppen stränghet – ett yrväder. Den näst sista och av Soovik komponerade låten Cruickshank temptation utvecklar sig till en orkan av sällan skådat slag. 

Därefter avslutas albumet i stillhet och lugn med Eks låt Poolen. Efter denna omtumlande musikaliska upplevelse vill man vila sinnet och öronen. Men, sedan kommer ett begär att vilja höra detta lilla mästerverk igen.