Ronny Johansson

Rutinerade pianisten och kompositören Ronny Johansson har ett antal album med olika sättningar att se tillbaka på nu när han är i 80-årsåldern. Det brukar vara habilt spel med en hel del feeling.

Här kommer han med en ny cd i duo-format med basisten Yasuhito Mori, en man som lyssnar in låtarna väl och är återhållsamt ivrig att göra egna tolkningar i lagom långa solon. Ronny Johansson har skrivit alla tolv låtarna själv och de är som förr, habila kompositioner, inte sällan i svensk romantisk skärgårdsvals-ton. Men det är inte mycket som sticker ut i det stora flöde av feelgood-jazz från nutid och dåtid som alla lyssnare har tillgång till i dag.

Melodilinjerna och variationerna är rätt så förutsägbara och överraskar i princip aldrig. Lite tråkigt för mig, som tycker om att överraskas av musiker med glimten i ögat. I en låt hyllar han Keith Jarrett, men når förstås själv inte Jarretts fantastiska inre lyskraft, och vem gör det. Klart imponerande musikantskap är det i alla fall som Ronny Johansson står för.