Arve Henriksen, Trygve Seim, Anders Jormin, Markku Ounaskari

En skandinavisk supergrupp med Arve Henriksen på trumpet, Trygve Seim saxofon, Anders Jormin kontrabas och Markku Ounaskari trummor. Dessa musiker kan också höras i Sinikka Langelands band och brukade jamma på soundcheck och liknande, så även om det är första skivan för just denna konstellation är de oerhört samspelta. 

Första spåret Nokitpyrt ger en ledtråd i titeln varifrån musiken hämtar sin inspiration – läs titeln baklänges så blir det, nästan i alla fall – namnet på den skiva av Jan Garbarek, Triptykon, som var en av hans första där inspiration från folkmusik letade sig in i fri improvisation, och också att spela fritt men i en lugnare balladstil. En tydlig eloge till tidigare mästare inom genren. 

Den læstadianska psalmen Armon lapset används som en språngbräda till improvisation och samspelet mellan Trygve Seim och Arve Henriksen är här (och på hela skivan) på en fullständigt ofattbar nivå, det låter som ett och samma instrument, andningen är helt synkroniserad som på en telepatisk nivå, få musiker har den här närheten till varann och det är alldeles underbart att lyssna till. Jag associerar till Jan Garbarek och Tomasz Stanko som tillsammans spelade på Gary Peacocks hyllningsskiva till Albert Ayler. 

De flesta spår på skivan är fritt improviserade i den här typiskt nordiska stilen som musikerna är kända för, korta spår i ofta lugna tempon med där det händer saker hela tiden, låtarna har hög densitet och oerhört mycket feeling. 

En del skrivna låtar finns också med, en stark komposition är Elegy av Anders Jormin (som skrevs då kriget i Ukraina bröt ut) och What reason could I give av Ornette Coleman (kanske en hyllning till Don Cherry?). Soundet kompletteras av en del elektronik från Arve Henriksen på ett lagom subtilt sätt och helheten upplevs fullständigt självklar och modern trots alla dessa referenser bakåt. Redan nu av årets bästa skivor.