Skivrecension

Bang bang
Garagerockigt

The Magnuts

Bang bang

Skivbolag: Ella Ruth Institutet
Format: LP/DL
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 20 feb 2026

Bang bang har redan hunnit förärats epitetet ”Årets rock’n’roll” i redaktör Lindgrens sammanfattning ”Skivorna som gjorde Lira-året 2025 – jazzen”. Sett i sitt sammanhang – rockmusik spelad av svenska jazzmusiker – ter det sig nog så logiskt.

Här finns tydliga paralleller till lika skivaktuella Backengrillen, vars debutalbum innebär en förening av The Magnuts frijazzande saxofonist Mats Gustafsson och tre medlemmar från nyligen insomnade Refused. Frijazz möter Umeå-hardcore och attityden från death metal. The Magnuts lutar dock mer åt garagerock. Ett vänligare Nomads, kanske, och med påtaglig dunst av avantgardistisk tradition.

Magnus Kollberg var tidigt ute med punken hemma i Holmsund, strax utanför Umeå, i bandet Caligulas Barn. Ungarna lyckades klämma ur sig en vinylsingel innan omdaningar ledde till nya bandnamn och inriktningar. Runt 1984 hette konstellationen The Trap och hade fastnat för retropoppiga tendenser.

The Magnuts har haft en lång gestationstid; ända sedan tonåren då de musiktokiga kompisarna Kollberg och Gustafsson fantiserade om ett dylikt band. Nu har det till slut blivit verklighet. Den nördiga norrländska duon har lockat med sig den norska, Spellemannprisen-vinnande gitarrgurun Hedvig Mollestad, glamrockande basisten Peder Andersson och Damned-älskande trummisen Niklas Korssell. Den senare har hörts i sammanhang som The Plan, Marit Bergman och Woodlands.

Det är fullt ställ i garaget, men det här är inte så där snorigt och uppnosigt som på gamla Pebbles-favoriter. The Magnuts är ju numera säkra musiker med erfarenheter i bagaget. Mollestad får verkligen leka loss på elgitarren. Det blinkas ibland textmässigt till föregångare som The Sonics. Verserna på Join the circus riffar likt ett The Soundtrack Of Our Hives med Moe Tucker på trummor, medan Frankies song minner om Robert Johnson and Punchdrunks med sina hemliga agent-taggtrådsgitarrer.

I grunden finns alltsomoftast de där Michigan-rykande elgitarrerna som rotar sig i The Stooges och MC5. I låten I got to know (varför inte ”gotta”?) kommer Mats Gustafssons bångstyriga saxofon in och kokar ned sidan två på Stooges-lp:n Fun house till några få ögonblick. Fast refrängen är närmast beat group-poppig. Här finns också en låt som heter 1969, precis som Stooges-klassikern, och låten rymmer till och med den Iggy-ekande textraden ”can you feel it”.

Just den låten följs av Never on a tuesday, skivans mest friforms-lutande spår, med mullrande ljud som tillåts hänga över ljudbilden likt sotiga utandningar från LKAB. Mer av den attityden hade gjort Bang bang till en ännu mer utmanande och hårtslående skiva.

Hela kalaset avslutas med It’s alright, som ekar av tidiga Beatles med extra kryddning av dessa Bang Bangles.


Fler recensioner

Annonser