
John Andrew Wilhite
Bristol silence
Skivbolag: Motvind RecordsFormat: LP/DL
Recenserad av: Leif Carlsson
Publicerad: 19 sep 2025
Under Tysklands ockupation av Norge inkvarterades höga naziofficerare på lyxhotellen runt Hotell Bristol i Oslo som med sin underhållningsorkester blev en samlingsplats för dem. Bland musikerna i orkestern fanns både motståndsmän och medlöpare. Bristolorkestern utvecklades senare till den norska radioorkestern, KORK, som fortfarande är en central institution för Norges musikaliska identitet. Kring detta har det länge varit tyst. Bristol silence, detta musikdramatiska verk, är, som jag förstår det, dels en senkommen uppgörelse med historien, dels en uppmaning att inte låta tystnaden än en gång breda ut sig över det som sker i vår tid. Inte bara en sorgesång, utan en aktuell komplex nutida sångcykel.
Tolvpersonersorkestern består av John Andrew Wilhite, kompositör, dirigent och kontrabasist, två utmärkta sopraner Sofia Jernberg och Robin Steitz, vidare trumpet, klarinetter, alt- och tenorsax, flöjt, fiol, gitarr, piano, trummor och slagverk. Sättningen är exakt lika som på hotellet. Musiken utförd med precision.
Inledningen är en inspelning av originalorkestern med tidstypisk lätt sentimental restaurangmusik med kvinnlig vokalist. Svagt hörs musiken, det är mycket brus som från en sliten 78-varvare, och snart tonar den bort helt och bruset tar över. Stycket Vår kveld är inspirerad av en dikt av poeten Gunvor Hofmo. Hennes nära vän och älskarinna Ruth Maier, en österrikisk-judisk flykting greps av norsk polis och skickades till Auschwitz. Every morning är tillägnad teaterdirektören Henry Gleditsch, som skrev en satirisk pjäs om norska affärsmän som blivit rika på affärer med tyskarna. Han togs ut i skogen och sköts. Stumpiano är ett kort skumpande mellanspel som för ett ögonblick lättar på trycket. Pianisten i orkestern överlevde, hamnade bara i fängelse för att han hjälpte judar fly till Sverige.
Upprördhet, ilska och förtvivlan forsar ur skivspelaren formad av nutida frisinnad instrumentalmusik och konstfull sång mixad med vresigt knyckiga frijazzsaxofoner och svängande bitsk ironi, men också ögonblick av ömhet och vemod. Svart och mäktigt, mina tankar går väl något mer till andra världskriget än till dagsläget, men med avslutande Every last breath är de här och nu.
En text av den amerikanske ljudkonstnären och författaren Derek Baron och librettot finns med i skivan, som är en dubbel-vinyl på cirka en timme, utgiven 8 maj, det datum då Norge firar att ockupationen tog slut.







