Farvel

ag ser efter vad jag skrivit om Farvels tre tidigare skivor, i andra publikationer, och måste medge att känslan är likadan även nu när den svensk-norska kvintetten ger ut sitt fjärde album, som även är ett slags avsked. 

Inte för att det är ett band som fastnat i sin utveckling, snarare att de från början hade ett tydligt uttryck som finslipats. Jag gillar hur musiken svävar runt i ett atmosfäriskt landskap, variationsrikedomen är både en styrka och samtidigt något av ett problem.

På nya skivan finns allt det här och jag är med på båten redan på inledande Temperatur och hajar till i den täta Rum rum, fascineras av Isabel Sörlings sångkonst och Alfred Lorinius förmåga att förena olika uttryck i sina kompositioner. Det är element av jazz och samtida improvisationsmusik men även spår av vidöppen rock. 

Dock blir jag aldrig omtumlad. Det där sista steget saknas. Men jag kommer att sakna dem och ser fram emot att höra medlemmarna i andra konstellationer.