Bill Frisell

Den Baltimorefödde gitarristen Bill Frisell fyller snart 72 år och är inne på sitt femte decennium som skivinspelande artist. Han är en till synes orolig själ som rört sig över hela spektrat och kartan: vildsint frijazz med John Zorn i New York i början av 1980-talet, ambitiös americana på egen hand i Seattle några år senare, samt visionära soundtracks till Buster Keatons stumfilmer i San Fransisco i mitten av 1990-talet. När han 2019 skrev på för Blue Note var det som att han trädde in i en ny fas i sitt spelande. Efter några slappa album under 2010-talet skärptes tonen och det kändes som att Frisell närmade sig en sorts kärna. Där hans gitarrspel emellanåt har kunnat skällas för att vara på gränsen till generiskt, så är han nu alltmer personlig. Och alldeles nya albumet Four är ett av de mest strukturerade och vitala i hans långa karriär.

Med en stark och nyskapad kvartett – Jonathan Blake på trummor, Gerald Clayton på piano, Gregory Tardy på saxofon och klarinett – svävar Frisells gitarr över nejderna och berättar ordlösa historier. Det handlar om döda vänner, det amerikanska samhällets förfall, och om livets villkor i stort. Avslutande, nästan sju minuter långa Dog on a roof är lika mycket blues som jazz, och en anmodan om att Bill Frisell nog aldrig har varit bättre.