Lampen

Gitarristen/basisten Kalle Kalima och kombinerade trummisen, slagverkaren och sampler-kaptenen Tatu Rönkkö släpper sitt andra album som Lampen, på pigga finska etiketten We Jazz. Duon delar sin tid mellan Rönkkös Helsingfors och Kalimas hemstad Berlin, och jag inbillar mig att det där kringflackande, internationella perspektivet kryper in i Lampens musik också.

Lampen påminner lite om albumaktuella australiska trion The Necks; för övrigt en stor favorit hos undertecknad. Här finns en liknande genre-negligerande inställning, med en instrumentalmusik som stundtals förmår upplösa tid och rum. Nutida jazz möter ambient och aviga underground-indie-namn som Tortoise, Earth och deras disparata gelikar.

Men där exempelvis Earth bildar sina salta stämningar genom legeringar medelst olika sorters metaller, märks inte några större impulser från hårdrockens värld i Lampens musik. Deras Halogen bildar salter med andra grundämnen, där jazzen är den kanske tydligaste, särskilt i låtar som Glühbirne och titelspåret.

En halogen är per definition benägen att plocka upp en extra elektron och reagerar därför ofta med alkalimetaller, som endast har en ynka valenselektron som de villigt gör sig av med. Halogener har nämligen redan sju valenselektroner i det yttersta skalet, och saknar blott den där åttonde för att övergå i en stabil ädelgasstruktur. Musiken på skivan Halogen är ytterst nära att nå just detta mål, med toner som svävar likt gaser i luftrummet.

Som duo lär Lampen dock ha svårt att uppfylla en annan kemisk regel: oktettregeln. Fast svenska Fire! är ju en trio som lyckats omvandla sig till den enorma ensemblen Fire! Orchestra, så vem vet?