
Folke Nikanor
I am the fairy tale
Skivbolag: Egen utgivningFormat: DL
Recenserad av: Niklas Eriksson
Publicerad: 21 nov 2025
Musik kan te sig precis som Prousts madeleinekaka – i ett trollslag kan den åkalla minnen och sinnesstämningar som, medvetet eller omedvetet, förpassats till glömskans slutna rum. Ibland är känslan glasklar, andra gånger mer svävande – ibland närapå omöjlig att fånga.
Det senare drabbar mig när jag först hör I am the fairytale, Folke Nikanors uppföljare till fjolårets Melodianien. Och det ska dröja flera timmar, och åtskilliga genomlyss-ningar, innan jag lyckas identifiera den där känslan: det här är ju en avlägsen släkting till Mattias Olssons och Matti Byes alldeles utmärkta album Elephant & Castle! Ett album som mer eller mindre uteslutande tonsatte min vår 2011.
I am the fairytale bär på exakt samma förnimmelse av flyende nostalgi som Olssons och Byes album. Det är samma mystik, samma väna och omhändertagande klangbotten, och samma melodiska tematik. Just melodierna, företrädesvis framförda på piano, bygger effektfulla bilder och vaggar in lyssnaren i ett slags cinematisk lunk, där ömsom svartvita, ömsom sepiatonade scener fladdrar förbi. Jag kan inte tänka mig ett bättre sällskap att möta hösten med.







