
Bella White
Just like leaving
Skivbolag: Egen utgivningRecenserad av: Pierre Eriksson
Publicerad: 19 feb 2021
Jag kommer på mig själv med att skaka på huvudet förundrat flera gånger under första lyssningen av Just like leaving. Är det verkligen möjligt att det här är Bella Whites debut? Hon låter så självklar och självsäker, men ändå naturlig, som om hon levt ett långt och innehållsrikt liv och inte gjort annat än skrivit sånger som fullkomligt svämmar över av appalachisk tradition.
Men så läser jag att hon är blott tjugo år gammal. Att hon är född och uppvuxen i Calgary, att hennes pappa är bluegrassmusiker från Virginia, att hon via musikscenen i Boston nu hamnat i Nashville och att det är där debuten är inspelad, med The Lonely Heartstring Bands fiddlare Patrick M’Gonigle som producent.
Just like leaving börjar starkt med energiska Gutted som visar albumets tydliga hörnstenar: inlevelsefullt och skickligt mandolin- och fiddlarspel, starka berättelser och Whites nonchalant okonstlade röst som låter som en kvinnlig motsvarighet till Andrew Marlin i Mandolin Orange.
Faktum är att det finns många musikaliska beröringspunkter med folkduon från North Carolina och Whites version av bluegrass har mer gemensamt med dem än med traditionella musiker som exempelvis Monroe och Scruggs. Melankoliska Just like leaving och The hand of your raising – den ena om att fly från saker och den andra om ånger och längtan – är två sånger som lika gärna hade kunnat finnas med på någon av Mandolin Oranges album.
Trots sin unga ålder skriver nämligen White sånger som låter färdiga och etablerade, mogna och genomtänkta och hon får dessutom den allra bästa musikaliska uppbackningen – och ypperlig stämsång – från vännerna Reed Stutz (mandolin, stämsång), Julian Pinnelli (fiddle, stämsång) och Alan Mackie (bas).
Jag skulle bli mycket förvånad om Bella White inte är betydligt mer välkänd när det är dags för album nummer två. Här finns alla beståndsdelar för en lång och intressant karriär.







