Kelly Hunt

Det är något tidlöst men samtidigt nutida och överskridande över Kelly Hunts musik. Vid en första anblick kan det vara lätt att sortera in henne bland andra old time-musiker, men den som lyssnar noga upptäcker snart att Hunts självlärda banjoteknik är något slags blandstil som innehåller såväl plock som mer försiktiga slagkomp. Lägg därtill ett för musikstilen ganska oortodoxt komp som bland annat utgörs av trummor, trumpet, dragspel, fiddle, cello, irländsk flöjt och gitarr (bland annat) och Hunt lyckas på något märkligt sätt väva samman appalachisk och irländsk folkmusik med inslag av deltablues och New Orleans, och skapa ett personligt album som är lätt att tycka om. 

Producenten Dirk Powell verkar överlag ha jobbat efter devisen ”less-is-more” för att få fram en autentisk och lagom oslipad känsla, och låter Kelly Hunts mjuka röst få förtrolla med berättelser om längtan efter intimitet och kärlek, efter det som skulle kunna vara och mellanrummet mellan det man har och det man önskar. Bitvis är det ypperligt och Kelly Hunt är definitivt värd att hålla ögonen på framöver.