Johnathan Blake

Philadelphiafödde trumslagaren Johnathan Blake leder sitt eget band Pentad i uppföljaren till Blue Note-debuten Homeward bound. Och det börjar briljant med titellåten, rytmiskt intrikat med Blakes kraftfulla spel som det nav kring vilket kubanske pianisten David Virelles och framför allt altsaxfantomen Immanuel Wilkins solospelar med nerven och intensiteten i en livespelning.

Bandet, som består också av basisten Dezron Douglas och vibrafonisten Joel Ross, låter fantastiskt bra och välbalanserat. Ett väloljat maskineri med enorm kraft och precision.

Skivan är en hyllning till Blakes far, violinist med saxofonisten Grover Washington Jr och pianisten McCoy Tyner, och till Blakes mentor och kollega Ralph Peterson Jr, vars ballad Tears I cannot hide görs mycket vackert.

John Blake Jr är också den som skrivit titellåten, som först nu också spelats in på skiva. Ytterligare ett tecken på den vikt Johnathan Blake sätter på broderskap, familj och släkthistoria i vid mening är den korta hyllning per puka till trummisen Lawrence ”Lo” Leathers som föregår Passage.

I skivans blandning av samtidsjazz, post-bop och ballader sticker Virelles vackra Tiempos ut med sin egenartade blandning av kubansk son, vals och vilda synkoper. Virelles använder också Moog och Rhodes, som i Muna & Johna’s playtime, där pianisten samverkar mycket läckert med Wilkins.

Till skivans fem Blake-kompositioner och Virelles Tiempos adderar Dezron Douglas sin småskruvade A slight taste. Avslutande West Berkeley St är en solig och rolig sak med sydafrikansk touch med Wilkins och Joel Ross i glatt samspråk, innan pappa Blakes röst tonar in från telefonsvararen.

En platta att varmt rekommendera.

Johnathan Blakes konstnärliga kraft och bredd, som kompositör och som trumslagare, gör honom till en av de mest spännande rösterna i modern amerikansk jazz. Den här produktionen bekräftar det som redan tidigare framgått av Homeward bound (och ett par tidigare skivor) och Blakes arbete med Q-Tip, MIngus Big Band och till exempel Dr Lonnie Smith.

Och Immanuel Wilkins – en sån grym lirare!