Peter Knudsen

By the still waters av amerikanska Amy Beach, komponerad 1925, är ett litet franskinspirerat stycke för solopiano. Om man till exempel letar upp den klassiska pianisten Isata Kanneh-Masons nyinspelade version droppar vattnet stilla. Lugn och frid råder och inget särskilt händer, det bara pågår. Pianisten Peter Knudsen breddar klangbilden och tar med en kontrabasist och nu rör sig vattnet kvickare, droppar intensivare och rinner till sist över. 

Här sker en utveckling av uttrycket, vattnet inte såå stilla och Knudsen behöver dubbelt så mycket tid. (Pete Seegers styvmamma) Ruth Crawford-Seegers Nine preludes for piano: VIII. Leggiero från 1928, framförd av Joseph Bloch (jag bläddrar vidare i strömningstjänsterna) på knappa två minuter, är bitsk med vassa nedslag. Knudsens sextett tar sju och en halv minuter på sig och börjar som en stilla kulning för att samla in korna. 

De skumpar vartefter hemåt och avslutningen med pianot i framkant är frejdig och klart lättare till hjärtat än Blochs korta blytunga tolkning. Knudsens version är mer som att i dag betrakta en tavla från det modernistiska 1920-talet. Alla fyra kan man gott lyssna på, och skillnaderna är nog så intressanta. 

Frågan, som Knudsen ställer med sin forskarblick, är hur pianostycken från början av 1900-talet skulle kunna låta om de skrivits i dag för moderna jazzmusiker i Norden? Och Reimaginations är förstås ett av de möjliga svaren. 

På dryga fyrtio minuter hör vi sex olika stycken av fem tonsättare, och två egna improvisationer av Knudsen som en fortsättning på tankar som uppstått. Från början korta pianostycken, har de nu växt i såväl tid som instrumentering. Vartefter tillkommer basfiol, cello, trummor och saxofoner, i det sista stycket även fiol och vibrafon. 

Vi får gott om tid att reflektera över de från början korta koncentrerade kompositionerna. Vi omfamnas mer och längre tid av musiken nu än för hundra år sedan. Jag tycker att jazzmusikerna mer tittar på oss lyssnare än de klassiska som mer tittar på noterna. Kan det vara så att originalen är påståenden och tolkningarna en undersökning av påståendena från olika vinklar? Det ligger ju i jazzmusikens natur att undersöka, kanske övertyga, och då får det ta tid. 

Trivsamt spel struttar fram på ett originellt sätt i Peter Knudsens version av ungerskan Erzébet Szőnyis Cinque preludi: III. Variazioni. Den omedelbara frågan blir, hur lät det när det skrevs, så sent som 1966? Spännande vore att jämföra, få alla nutidsjazztolkningarna och ursprungsversionerna på en platta. Borde kunna rymmas även på en vinyl, eller eventuellt med ursprungen på en ep bredvid.