Tania Giannouli

Tania Giannouli öppnar sin nya skiva Solo (hennes femte album på nyzeeländska Rattle och den första för solopiano) med gnisslande ljud, som bjärt kontrasteras av ett framväxande muller av dova toner innan en envist fasthållen fras varieras och nyanseras. Så skärper hon vår uppmärksamhet och gör oss mottagliga för musiken.

Att det följande stycket kallas Novelette är följdriktigt. Om vi ser titeln som en programmusikalisk riktningsgivare inbjuder den oss att tolka de rikt nyanserade, melodiska mönster som tar form och varsamt förändras i närmast narrativa termer, men ett berättande som är lyriskt laddat. Som en poetisk fantasi med två strukturer, en linjär och en associativt fördjupande.

Ord som ”inbjudan”, ”berättelse” och ”associationsrikedom” ger också närmevärden för en musik som är på en gång fantasieggande och utforskande, nyanserat fördjupande och skört sökande. Det är också musik som vidgar fältet, som spelar över det europeiska konstmusikarvet, jazzen, utomeuropeiska associationer och fri improvisation. Soloimprovisationen på piano är, skriver Tania Giannouli i omslagets inlaga, frigörande och den ger en ofattbar frihetskänsla.

Men bland orden som ger närmevärden bör också skönhetsupplevelsen och det starka känsloengagemang som musiken väcker hos lyssnaren tas med. Soloimprovisationen ger frihet, men det ställer också krav på fokusering, fördjupning och variationsrikedom. Redan med sitt första album med soloimprovisationer skriver Tania Giannouli in sig bland de främsta på fältet.