Receptacles

Jag kastas till en tid när jag dagligen lyssnade på amerikanska indierockband och experimentell rock. Receptacles, med svensk-kanadensiska Joe Williamson (bas och sång) i spetsen, får mig mer att tänka på Captain Beefheart och band som Half Japanese och Minutemen än frijazz och improvisationsmusik även om medlemmarna ägnar sig åt det i andra sammanhang. Om vi tänker på samtida jämförelser känns Receptacles ibland som ett komprimerat, knepigare Viagra Boys. Joe Williamson pratar  – om ödlor som kontrollerar samhällsordningen och diverse andra surrealistiska tankegångar – snarare än att det är regelrätt sång. 

Elbas, elgitarr och trummor trycks ihop till rytmer som ackompanjerar texterna, ligger och lurar eller attackerar, som i den våldsamma actionfantasin And then. Jag sugs in i texterna, hamnar i William Burroughs-liknande hallucinationer, och gillar hur Anton Toorells gitarrspel och Dennis Egberths trummor varierar sig, ständigt, i de olika låtarna, tillsammans med Joe Williamsons pulserande bas. En uppfriskande knuff. Du står där, på gränsen till att ramla omkull, och vet inte vart musiken ska ta vägen.