Radie Peat
No human tounge can tell
Skivbolag: Rough TradeFormat: CD/LP/DL
Recenserad av: Rasmus Klockljung
Publicerad: 20 nov 2026
Den irländska sångerskan och multi-instrumentalisten Radie Peat är välkänd från bland annat Lankum, och också på denna första skiva i eget namn tar hon sig an traditionella folksånger, men på ett annat sätt än i Lankums drone-mörker. Ofta är det mer lågmält, i Willow garden mal en mjuk akustisk gitarr på och Peat sjunger stämmor med sig själv. Stråkarna är i själva verket en mellotron och också basen spelas på klaviatur. Med undantag för stråkar och trummor i par låtar spelar Peat samtliga instrument.
Den åtta minuter långa Dark horse on the wind är nästan hypnotisk med Peats ytterst långsamma sångfraser och en concertinabordun som ligger kvar genom hela låten och efter några minuter får sällskap av långa bastoner. The moon and stars drar å andra sidan upp tempot, och är faktiskt närmast postpunkig med trumspel som sätter dova pukor i centrum.
Flera låtar är hämtade från Appalachernas bergstrakter i USA, övriga är från Irland. Gemensamt för de flesta texter är dock sorg och olycka i olika former, dels förstås sviken kärlek som i så många andra folksånger, men också mord (dock bara ett enda, till skillnad från Lankums repertoar …).
Radie Peat avslutar kompromisslöst med triptyken Cailín deas, med en concertinamelodi som kravlar sig fram i oerhört lågt tempo och sång som nöter på vers efter vers (att skivans sista ord är ”Hell is my doom” känns väldigt typiskt Peat) innan hon efter tio minuter till slut övergår till en marginellt snabbare instrumental låt på basig concertina och brutalt mörka stråkar.








