
Carl Bagge Innertrio
Prisma – Refractions of Jan Johansson
Skivbolag: PrismaFormat: DL (kommer på LP i vår)
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 20 nov 2026
Med Prisma gör Calle Bagge och hans trio med basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Daniel Fredriksson en kulturgärning när de går bortom Jazz på svenska och lyfter fram några av pianisten, kompositören och arrangören Jan Johanssons mindre väl kända musikstycken.
Fokus ligger både på Johanssons egna låtar från hans album 8 bitar och Innertrio och de traditionella tolkningarna han gjorde på trippelskivan Musik från fyra sekler och Jazz på ungerska, samt Het sommar och Den korta fristen, från Johanssons tid med Radiojazzgruppen.
I Bagges händer lyfter Het sommar det Monk-ska drag som bor lite undanskymt men ändå lättåtkomligt i Johansson. Titellåten hämtas från Johanssons första album 8 bitar, som gav honom Gyllene skivan 1961.
En av mina absoluta favoriter på Prisma är Blues i dimma, inspelad med Georg Riedel och Egil Johansen 1964. I jämförelse med Johanssons distinkta solist-röst som lägger mer tyngdpunkt i klangen spelar Bagge mer nedsänkt i trion. Det är över huvud taget ett mjukare sound, det tas lättare kliv och skevar mindre i Calles kapell.
Det är naturligtvis ett val sprunget ur den här trions kollektiva identitet, där Bagge bearbetat Johanssons originalpartitur, men det är ett så oerhört elegant och medkännande spel. I Bara en flicka, från Jazz på ungerska som Johanssons gjorde tillsammans med den danske violinisten Svend Asmussen, tar Niklas Fernqvist stråkspel över från Asmussens vassa fiol. Fredriksson spelar stort och distinkt och etablerar som vanligt med lätthet den elegantaste av byggnadsställningar kring den här i högsta grad skyddsvärda musiken. Trion avslutar med ungersk jazz i Det vore synd att dö än. Det vore uteslutet.








