
Martin Simpson
Some kind of jubilee
Skivbolag: TopicFormat: CD/LP/DL
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 20 nov 2026
Martin Simpsons nya skiva är ett stort steg i karriären – det är femtio år sedan han skivdebuterade med albumet Golden vanity. Och det tycker han själv är värt en sorts jubileum: ett dubbelalbum som representerar en lång karriär (som faktiskt började ett decennium före första skivan).
Some kind of jubilee består av sexton spår: en blandning av nya versioner av tidigare inspelade sånger, omarbetade traditionella sånger samt egna och andras sånger (som Bob Dylans Don’t think twice it’s alright, Richard Thompsons Down where the drunkards roll, Leon Rosselsons William och Adrian Mitchells Victor Jara).
Dessutom har han tagit med ett av sina tidigaste musikaliska minnen, spiritual-psalmen Sometimes I feel like a motherless child, i inte mindre än två versioner, som avslutningsspår på bägge skivorna i dubbeln. De har fått en slide-gitarrbehandling som står Ry Cooders musik till filmen Paris, Texas nära.
Skivans arrangemang är genomgående enkla och stämningsfulla, oavsett om Simpson spelar själv eller endast ackompanjeras av Greg Leisz på pedal steel eller av skivans totalt fyra medmusikanter (förutom Leisz även Louis Campbell, gitarrer, Liz Hanks, cello, Ben Nicholls, ståbas, Zac Hobbs, gitarr) i olika kombinationer.
Simpson sjunger med vördnadsfull anspråkslöshet och ett kännbart men inte överdrivet vemod. Man kan även skönja en sympatisk patina i rösten. Det är också möjligt att uppfatta alla orden, vilket är viktigt, eftersom texterna behandlar teman som utslagna personer, krig, död och förlorad kärlek.
Gitarrspelet, fingerplockandet, är lika skickligt och fulländat som vanligt, men även här utan överdrifter; det behövs inte. Tydligast är det på de fyra solospåren och de två där han ackompanjeras av Leisz.
För mig är skivans höjdpunkt Anne Listers sång Icarus, om hur vissa människor är gjorda för att överskrida gränser, där även ett negativt resultat är en sorts seger. Men det är inte så lätt att välja favoritspår. Martin Simpson själv tycker att den här skivan är hans ”best work”.
Han har inte fel.








