Ange Turell
Moving like clouds
Skivbolag: 12589032 Records DKFormat: DL
Recenserad av: Rolf Nilsén
Publicerad: 20 nov 2026
Det femte albumet från Ange Turell är det första på flera år, men jag antar att han varit upptagen med något av alla de andra järn han har i elden, denne mångfacetterade musiker, körledare och lärare från Umeå. Den nya skivans titel säger något om en ambition att skapa musik som svarar mot naturupplevelser, liksom flera av hans tidigare skivor.
Skivans första spår, On not knowing, börjar som ett stadigt marscherande med markerade ackord på gitarren, det blir lite som en ingångsmarkering innan ackorden bryts upp. Därefter låter sig Turell inspireras av Bach i Picture a prelude där han dock bryter sig loss från det välkända preludiet och landar i en egen vändning på melodin från Bach.
A lost song är kanske ett av de mest originella styckena på skivan, där gitarren presenterar en melodi som stannar kvar hos lyssnaren och skulle hävda sig väl i många mer konkurrensutsatta genrer, man tycker sig höra en skön sång som följer gitarren.
White adagio antyder en sinnesanalogi som får lyssnaren att återkomma till molnanalogin. Skivans längsta spår, Mobilis, är liksom en mobil ständigt i rörelse där delarna i rörelsen (och mobilen) är länkade till varandra. Turell har sedan återuppväckt Ravels döda prinsessa och det är en långsam (med pavane-danssteg) återkomst till livet, man kan nästan se prinsessans försiktiga första steg framför sig.
Seeing, not seeing är lite som en kurragömmalek, här förskjuts toncentran efterhand så att stycket blir till en händelserik upptäcktsfärd. Jag är också svag för den avslutande kompositionen, Mudra, som leker med indiska influenser, lite som en alap, den inledande delen i en sitarkonsert där musikern utforskar toninnehållet i ragan som ska spelas.
Jag tycker mig i Ange Turells musik höra ett släktskap med andra stora gitarrister som haft en liknande metod i sitt skapande, improvisationen som får leva sitt eget liv och efterhand ”sätter sig” för att då bli slutförd som en etablerad komposition. Jag tänker på Andrew York och även på jazzgitarristen Ralph Towner. Det finns en liknande öppenhet i spelet hos Ange Turell, som om gitarristen ibland egentligen helst inte vill sluta den cirkel som innebär att man kommer till slutet på stycket.
Man glider runt i musiken, mjukt och lättsamt, känner in sig i harmoniken och följer dess utveckling utan några bekymmer, lite som att ligga på rygg och följa molnens långsamma rörelser på himlen. Kanske är det detta skivtiteln syftar på, de långsamma förskjutningarna i musiken som inte vill bryta av en upplevelse av tonföljder och modus.
I denna typ av musik finns sällan några tydliga teman som resten av kompositionen ska förhålla sig till, det är i stället mer (i en del av låtarna) tonarten, eller ”tonområdet”, som utforskas med nyfikenhet som ledstjärna. Turell har komponerat alla stycken själv och de framförs på nylonsträngad gitarr med en mycket vacker klang som gör lyssnandet till en stor njutning.








